Hejdå

Haha. Nu lägger jag ner det här. Det var i och för sig längesedan den här bloggen var något att ha. Glansdagarna var nog runt 2009 och 2010 någon gång. Eller kanske till och med innan. Bloggen som den är idag bara en blek och urvattnad version av vad den en gång var. En ruin. Ingenting varar för evigt.

Tack ni vänliga själar som har kommenterat eller bara varit inne och besökt bloggen. Varje liten besöksnotering har fungerat som bekräftelse för mig (och kommentarer så klart ännu mer). Bara det faktum att folk faktiskt har tittat in här regelbundet för att de helt enkelt vill se vad jag skriver tycker jag fortfarande är lite smått otroligt. Och tack ni få, vänliga själar som fortfarande, när jag skriver det här, tittar in ibland trots att jag har skrivit högst sporadiskt den senaste tiden.

Tack och ha det bra. Och om man av någon anledning skulle ha lust att skicka fanmail/hotbrev/kedjebrev till mig så står mejladressen här till vänster. Jag blir alltid glad för mejl. Hejdå.

Ponera

Uppriktig fråga: En löparfantast som har fått knäproblem och numera får ont i benen bara av att belasta dem, kan man säga att hen, som person, fortfarande tycker om att springa?

Sensommarkvällsmörkret

Varenda år sedan jag slutade gymnasiet har sensommaren, vars mättade kvällsluft och spelande gräshoppor skvallrar om att hösten snart är här, varit synonym med ett oroligt gnagande i magen från min sida. Framtidsångest. Det där irriterande välbekanta gnagandet som eskalerar i takt med att julikvällarna mörknar och som når sin kulmen någon gång runt slutet av augusti. 
 
Men det här sommaren har jag inte känt av någon framtidsångest. Det känns väldigt synd. För så här i frånvaron av den kan jag göra det tråkiga konstaterandet att den där drabbande oron inför framtiden som jag brukade känna nog faktiskt var väldig positiv ändå.

Livstråden

Livets tråd. Ni vet, den där tråden som varje människa har och som är livet. Ja, i alla fall om man ska tro på disneyfilmen Herkules. När ens livstråd brister, för det gör den ju förr eller senare eftersom människors trådar till skillnad från Herkules dito är ömtåliga och inte guldlysande och oavklippbara, så tar även livet slut. När ödet bestämmer att ens liv är till ända klipps tråden av på längden och går av. Men ibland undrar jag om inte vissa människors livstrådar snarare går av på bredden. Sakta men säkert skavs tråden ner tills den är så tunn att minsta vindpust kan få den att gå av. Ja, så tror jag också att det kan gå till.

12 april.

Förut brukade jag tycka att det var en rätt gemytlig förströelse att läsa Dagens Nyheters Namn och nytt-sida. Knasiga foton med larviga bildtexter. Folks inskickade ordvitsar som aldrig räcker riktigt ända fram. Nu hatar jag den där sidan. Förstår inte hur varken folk eller journalister orkar hålla på. Det känns synd. Jag önskar att det var NoN-sidan som hade förändrats, men det tror jag tyvärr inte att det är.

3 april

Eftersom det faktiskt verkar vara vissa tappra själar som är inne och vänder här på bloggen ibland, trots att jag inte har skrivit på mer än två veckor, tänkte jag bara meddela att jag är vid liv. Men blogglusten går på sparlåga. Som så mycket annat i mitt liv just nu. Ehe. Jag kan inte säga när jag återkommer. Men tills dess, på återseende.


Idel öra

Det verkar inte bättre än att jag har gått och blivit en öronvuxen. Inom snar framtid ska jag operera det, örat alltså. Om jag hade haft ett jobb skulle jag enligt operationsfoldern behöva vara sjukskriven i två veckor. För övrigt hade jag nog hellre haft ett bra heltidsjobb än ha behövt operera örat. Om det av någon oklar anledning skulle stå mellan de två sakerna. 

Nu kommer lite sjukt upphetsande information om mina öronbesvar. För det första har jag ju fel på örat, och felet har ett eget namn och felet med eget namn ska opereras. Men så har jag lite diffusa symptom vid sidan av också. Till exempel så har jag sedan någon månad haft tinnitus. Det var verkligen inte den värsta stortens, men var ganska jobbigt ändå att ligga där i sängen ackompanjerad av tre olika toner samt brus i högerörat. Men så igår var jag på den ungefär femte öronundersökningen i raden, och i vanlig ordning höll doktorn på och grejade i mitt öra så att ögonen automatiskt tårades av smärtan. Inget konstigt med det. Det konstiga var att några timmar efter undersökningen började jag höra min egen röst jättehögt i huvudet och i högerörat, det vill säga örat det är fel på (notera: detta hände alltså bara när jag pratade, läskigt vore annars). Alla ljud lät burkiga och förvrängda och allt kändes, ursäkta ordvalet, allmänt cp. Och så är det fortfarande. Googlade mig till att de här besvären kan bero på att den så kallade örontrumpeten, som vanligtvis ska vara stängd förutom när man sväljer eller gäspar, är öppen. Men vad jag däremot inte lyckades googla mig fram till är hur man stänger den där jäkla trumpeten. 

Eftersom det är lite jobbigt att känna sig helkonstig, desorienterad och höra sin röst dåna i högerörat varje gång man pratar så tänkte jag att det skulle vara bekvämt att kunna leva på den här bloggen. Att skriva ett inlägg motsvarar liksom höjden av den energi som jag klarar av att uppbåda numera. Men men.

Dinosaur

(Cliffhangerinlägg). Lyssnar på vemodig cellomusik (Linnea Olsson) och känner periodvis pulsen i magen. Kanske beror den pulserande magen på chokladkakan som jag proppade i mig tidigare ikväll, kanske beror det på själva orsaken till att jag proppade i mig i chokladkakan. Ibland är det inte så lätt att veta.

Varför kan inte bra händelser vara synkade till tillfällen i livet då man i alla fall har någon slags chans att ta tillvara på dem?


Hårfärg

Det var längesedan som jag hade min naturliga färg på håret. Säkert flera år sedan. Jag undrar om det är samma färg på det som förra gången det fick växa ut? Det borde det väl rimligtvis vara, det var ju trots allt bara några år sedan. Ändå har jag en stark känsla av att det som kommer växa ut kommer att vara alldeles grått.


Och här nedanför har jag alltså lagt in en låt man kan lyssna på.





Är man offer för sin egen personlighet eller ansvarig för den?

Vissa människor verkar ha fått full pott på personlighetslotteriet, några till viss del och andra helt enkelt inte alls. (Jag känner på mig att jag har ältat just det där förut någon gång).

Men. Kan till exempel en elak, missunsam människa verkligen ställas till svars för sitt inre? Förtjänar en godhjärtad och generös person verkligen mer respekt än den elaka? Varför värderas människor med bra egenskaper högre än de med dåliga? På ett sätt väldigt självklara frågor. Men samtidigt så väldigt avgrundsdjupa.  

För på riktigt, finns det någon människa på jorden som hellre skulle vara elak än snäll om han eller hon fick välja? Hellre känslokall än empatisk? Hellre inte ha humor än att ha humor? Hellre vara ledsen än glad? Hellre apatisk än pigg? Hellre dålig än bra? 

Nu ska jag inte tänka mer på det här. Det ska jag verkligen inte, för då känner jag mig sinnessjuk.

För sent.


Den känslomässiga färgskalan

Jag glider in i tomhetens mörker. Det är inte ens svart. Det citatet kommer från huvudpersonen Tessa i en bok som heter "Innan jag dör". (Kanske har jag skrivit om just den boken i bloggen förut, men i så fall har jag inget minne av det). Bra bok för övrigt, som jag läste för tre år sedan. Grät konstant under sista halvan. Om jag läste den nu känns det som om jag inte ens skulle bli tårögd. Möjligtvis skulle jag kunna få lite märklig andningsrytm av känsorna som antagligen undermedvetet skulle pocka på men också undermedvetet förhindras från att nå mitt medvetande. Jag har ju haft lite problem med känslorna på senaste tiden. Bara varit likgiltig och kall och känt mig som världens mest osympatiska människa. Det är synd. Det är ju inte så jag ser, eller har sett, mig hittills under mitt liv. Min personlighet verkar ha degraderats till något kallt och känslolöst, bara sådär. Men det kanske är sånt som händer, sånt som man får stå ut med i livet. Utan att bli galen och ha lust att krypa ur sitt eget skinn. Vad är man utan känslor egentligen? Jag försöker att inte tänka på det så mycket. För varje tanke krymper huden en storlek. Hur som helst. Tillbaks till citatet. Tomhetens mörker är inte svart. Huvudpersonen i boken hade rätt. Likgiltighetens mörker, eller tomheten om man så vill, är helt färglöst blandat med en touch av rastlös ångest. Ingen sorg, inga tårar. Bara tomt och en gnagande ångest. Ibland är den större. 

Som en liten sammanfattning skulle jag nog säga att bara man lyckas hålla sig inom den känslomässiga färgskalan (och utan ångest) så är allt egentligen ganska lugnt. Bara så att ni vet. Även om man råkar befinna sig på det sorgliga och hemska svarta så är man ju ändå kvar i samma dimension; färgskalan. Även om det säker är svårt och inte går i en handvändning så ger det ändå möjligheten att ta sig någonstans. I den genomskinliga likgiltigheten finns inte ens något som går att ta avstamp ifrån. Där det svarta skulle fungera som en någorlunda stabil avstampningsgrund sjunker foten igenom tomheten och likgiltigheten som om man skulle försöka gå på vattenytan.


Testund

Jag gillar det här med att dricka te. Inte för att jag njuter så oerhört av själva tesmaken, utan nog mest för att tesdrickande är väldigt synonymt med gemenskap för mig. Jag dricker kaffe ensam, men te är reserverat för sällskap. Och apropå te. Under loppet av drygt ett år har jag hört två av varandra oberoende personer säga att te med champagnesmak är gott. Det måste betyda att det är det. Så idag gjorde jag slag i saken och köpte en påse champagnete, i riktig teaffär. Men det fanns inget med bara champagnesmak, så jag tvingades köpa ett med champagne och jordgubb blandat. Synd. Jag hoppas att det går bra ändå, det här. Med den analkande testunden. Börjar bli lite darrig. Har så sjukt stora förväntingar.  


Ett leende förlänger livet

Tittade just på tv-programmet TED Talks, där en av föreläsningarna hade det väldigt orginella temat "Ett leende förlänger livet". Säger du det. Människor som ler och skrattar mycket har längre liv, hållbarare äktenskap och är lyckligare än människor som ler mer sällan. Jag vet. Alla vet det. Ändå tycker jag att det känns lite jobbigt varje gång jag hör det, för det blir ju ganska uppbenbart att jag inte direkt är den som kommer att få det längsta, friskaste och lyckligaste livet. Jag är och har alltid varit rätt pessimistisk, oföretagsam och grubblat lite för mycket för mitt eget bästa. Sen ska man ju inte låsa sig vid sådan information och låta det bli en självuppfyllande profetia, för ens inre är ju inte etsat i sten och man är sin egen lyckas smed och så vidare och så vidare, men ändå. Föreläsningen avslutades med att mannen som lite klatchigt uppmanade publiken att le mer. Eh, okej. Ska bli. Pucko.

Explain me

Kör mig i en hjärnscanner, analysera ett blodprov eller gör en hederlig handpåläggning. Gör vad du vill.

Förklara mig.

Förklara mina tankar, mina känslor, mina problem, min personlighet och allt jag är. 

(Och det skulle vara skönt om någon annan tog det som sin livsuppgift att ta hand om mig. Ibland blir man ju bara så trött. Sådär så att man bara vill sova i en bärsele på någon som man vet kommer att fixa allt.) 
 
Och gång på gång kommer jag på mig själv med att utgå från att mitt liv är en hollywoodfilm. Att lyckliga slut är en naturlag och att det som jag lever i nu är bara den där deppiga parentesen i filmen innan allt börjar gå bra igen för huvudpersonen. Men hur som helst. 

Förklara mig. 

Men glöm för guds skull inte att säga att allt är normalt och att allt kommer att bli bra.  

    


Look what you've done

Dagens delmål är att lära mig spela en låt på synten. Synd bara att jag inte kan spela piano. Egentligen borde jag både göra och tänka på andra saker. Viktigare saker. Men låten som jag tänkte lära mig är så fin. Jag föredrar att se på det som ett viktigt steg i min personliga utveckling.


RSS 2.0